André Dussollier, född 1946 i Annency, är en av Frankrikes mest uppskattade skådespelare efter en över 30 år lång karriär inom film och teater. Vid 23 års ålder stod han på teaterscenen för första gången och det dröjde inte innan han gjorde debut även på vita duken, i François Truffauts En skön tjej som mig (Une belle fille comme moi, 1972).

Dussollier har sen dess medverkat i en rad filmer av regissörer som Claude Lelouch (Toute une vie, 1974), Claude Chabrol Alice (Alice ou la dernière fugue, 1977), Eric Rohmer (Perceval le Gallois, 1979; Det fantastiska äktenskapet (Le beau mariage), 1982), Marguerite Duras Barnen (Les enfants, 1984), Jacques Rivette (L’amour par terre, 1984), Coline Serreau Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin, 1985; 18 ans après, 2003), Claude Sautet (Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver), 1992, Costa Gavras (La petite apocalypse, 1993), Ettore Scola (Signora Ananas (Romanze di un giovano povero), 1996), Yves Angelo (Le Colonel Chabert, 1994; Un air si pure, 1997; Kvinnorna från Bretagne (Voleur de vie), 1998) och Bertrand Blier (Les acteurs, 2000). 1983 inledde André Dussollier och regissören Alain Resnais ett långtgående samarbete med filmen La vie est un roman, vilket har lett till ett flertal filmer; L’Amour à mort, 1984; Mélo, 1986 (för vilken Dussollier nominerades till en César för Bästa skådespelare) och On connaît la chanson, 1997.

Fram till mitten av 80-talet hade Dussollier ansetts främst som en intellektuell skådespelare men nu nådde han även den större publiken med rollen som Jacques i Coline Serreaus komedi Ungkarlsbabyn den franska föregångaren till den amerikanska komedin Tre män och en baby (3 Men and A Baby, 1987, regi Leonard Nimoy).

På 90-talet medverkade André Dussollier i en rad framgångsrika filmer, bland andra Colonel Chabert, Ett vinterhjärta och Kvinnorna från Bretagne. 1993 vinner han en César för sin roll i Ett vinterhjärta och 1997 för On connaît la chanson.

2001 gör Dussollier berättarrösten i Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain) och han återförenas sedan med regissören Jean-Pierre Jeunet i En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles, 2004).

2002 får han återigen en César att ställa i bokhyllan, denna gång för Bästa manliga biroll i François Dupeyrons film La chambre des officiers (2001).