Intellektets labyrint

Jag gillade filmen. Spännande och passade bra en dag när snön ven runt knuten.

en trea från mig

Den franska thrillern ”Dédales” är en film som verkligen överraskar. Man kallar den för ”den läskigaste franska thrillern sedan De blodröda floderna och den största överraskningen sedan Sjätte sinnet”, men jag kan lugnt påstå att den är avsevärt bättre än ”De blodröda floderna” – en film som jag tyckte var ganska bra (ända fram till slutet). ”Dédales” har ett anmärkningsvärt välskrivet manus och Réne Manzor som både skrivit och regisserat använder sig av ett liknande filmspråk som vi sett i filmer som exempelvis ”Seven”. Ofta våta och dunkla miljöer med sparsam och stämningsfull ljussättning. Ett bra manus, snyggt bildspråk, väluppbyggd spänning, duktiga skådespelare och ett slut som inte går av för hackor gör detta till en av de bästa thrillers jag sett på länge. Vad skiljer då en europeisk thriller från en Hollywood-produktion? Jo, givetvis använder man sig av ett lite mer dämpat tempo som vi så ofta upplever. Det behövs inga explosioner, skottlossningar eller biljakter för att hålla tittaren vaken. I många europeiska filmer väljer man istället att låta tittaren själv leka deckare och försöka fundera ut varför saker har hänt och vad som kan tänkas hända härnäst. En bra story behöver ju inga explosioner för att hålla publiken vaken – ge hjärnan lite gymnastik istället. Det lite lugnare men mer genomtänkta tempot kan förvisso få många att tycka att det går lite väl långsamt fram ibland. Men jag kan garantera att om man trots denna otålighet håller sig kvar till slutet så är det värt det. En högklassig thriller som jag varmt kan rekommendera. (Thomas Lundmark / Moviemix.nu)